Idag är det 3 år.
För 3 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle stå här.
Jag pluggar! Jag studerar på högskolenivå, det trodde jag faktiskt inte.
Jag trodde inte ens för 3 år sedan att jag skulle "luska ut" vad jag ville jobba med, någonsin.
Men här står jag, studerar som sjuksköterska. Ett yrke som alltid kommer finnas. Inget
som kan ersätta det yrket. Alltså en ganska säker framtid på karriärfronten.
Jag (och Henrik) har 2 hundar. Bella och Charlie. Faktisk världens underbaraste hundar.
Och de är såå roliga. De har väldiga personligheter som är som svart och vitt.
Bella är energisk, det är inte Charlie. Bella vet att hon har gjort något dåligt, Charlie bara
viftar på svansen när han gjort något fel.
Bella är inte så mysig (vill mysa) förutom på morgnarna. Charlie vill mysa jämt.
Sååå söta, de får mig att skratta flera gånger om dagen.
Jag har hus! Jag äger ett hus på en ganska underbar plats.
Jag älskar vårt hus och att vi har så nära sjön osv.
Nu på sommaren kan man inte bo bättre.
(Men fråga mig igen i vinter när det knappt går att komma härifrån för de
inte har skottat på vintern. Att det tar 1 timma för att komma in till stan och för
att affärerna ligger så långt bort just då.)
Vi är ganska lyckosamma att vi kan ha ett hus när jag pluggar samtidigt.
Henrik.
Jag har Henrik.
3 år.
Jag känner ingen mer omtänksam människa. Han tänker alltid på andra
före han själv. Han är såå rolig. Snacka om att vi har samma humor.
Vi har så roligt ihop, det är nog en av stommarna i vårt förhållande.
Vi har samma värderingar, tycker likadant om det mesta och vi har samma
framtidsplaner.
Men vi är också olika, jag är långtjurig medans han vill bli sams direkt och inte bråka.
Under de här 3 åren har jag blivit mycket bättre. Jag är inte lika långtjurig längre,
pga av Henrik. Han får mig bli en bättre människa!
Det jag saknar, det har han.
Och hur skulle jag klara mig utan hans stöd?
Är det något ger han upp allting annat för att stötta mig.
Han sätter alltid mig i första rummet.
Han och jag är nog ganska perfekta för varandra. Vi kompletterar varandra.
Jag älskar Henrik och är så glad att han finns i mitt liv.
Och så har vi det där sista som jag inte trodde skulle hända för 3 år sedan.
Jag ska gifta mig.
Eller egentligen trodde jag aldrig det skulle hända.
Har inte direkt trott på äktenskap, "varför behöva bevisa sin kärlek".
Men så träffade jag Henrik.
Och i hans familj gifter sig i stort sett alla. Och det håller och man
sätter äktenskapet högt.
Jag blev väl påverkad av det.
I min familj tror jag det är typ 3 som är gifta av alla kusiner, morbröder, farbröder osv.
Och jag har ändå en ganska stor släkt.
Så det är väl inte så lustigt att jag har tyckt så förut.
Men mina föräldrar tycker det är jätte häftigt att jag faktiskt ska gifta mig.
Jag och Henrik gifter oss.
Om 11 dagar.
Om 12 dagar vaknar vi upp som man och hustru för första gången.
Älsklingen och jag vid vårt hus..
